Föreställningarna på regionteatern i Uddevalla gick bra. På fredagsföreställningen var flera grupper från SFI (Svenska För Invandrare) och tittade. Fascinerande att uppleva hur berörda en del av eleverna blev av vår ”ordlösa” föreställning. Vi vill ju nå fram till människor genom andra uttryck än det talade språket. Alla har något att berätta som har ett värde för andra bara det finns rätt förutsättningar att nå ut. Det bådar också gott inför vår resa till Vietnam som vi hoppas få göra inom en inte alltför avlägsen framtid. Där är planen att vi skall spela Crossroads, om vi inte väljer att spela en annan föreställning. Det har nämligen så smått börjat gro frön till en ny föreställning, vi experimenterar med alternativa sceniska uttryck där också. Får återkomma om det…
Marie (konstnärlig ledare) och Anna (producent) har varit i Malmö på Scenkonstbiennalen, kanske har de knutit kontakter med andra spännande grupper. Annars har de säkert fått se en massa inspirerande föreställningar och samtalat med intressanta människor. Med musikgruppen skall vi repa sista gången för i vår på onsdag. Då får vi besök av två blåsare som skall vara med och spela ”I Röda Hjärtans vardagsrum”. På scenträningen skall vi repa inför föreställningen 11 juni. Den gör vi på hemmascen, beställd av chefer i Stenungsund så den kan ha en avgörande betydelse för vår framtid. Det är en offentlig föreställning men den är fullbokad. Nu när projektet går in i sitt tredje år och projektet närmar sig sitt slut så är det viktigt att ha med sig politiker och chefer i de kommuner vi samarbetar med så att vi försäkrar oss om en fortlevnad för Kulturcentrum Väst. Vi får ändå säga att det ser ljust ut. Under nästa år kommer vi att genomföra en utbildningsserie för personal och chefer i samarbete med Kultur I Väst och Klangfärg där vi jobbar med begreppet bemötande i praktisk verksamhet. Utbildningen är för människor i hela Västra Götalandsregionen.
Punkbandet Pertti Kurikan Nimipäivät gick tyvärr inte till final i Eurovision men det är kul att de var med. Ibland känns det som att allt som handlar om människor med funktionsnedsättning måste vara så gulligt och gärna lite moraliskt danande. Man glömmer lätt bort att det finns alla slags typer även bland personer med funktionsvariationer: konstnärer, omvårdande personer, dansande, meckande, politiskt intresserade, såna som längtar efter barn, såna som längtar efter att vara som alla andra(precis som så många andra), lugna, vilda, snälla, mindre snälla, sexuella, asexuella, homosexuella, transpersoner, kära, ensamma, sociala osv. Skönt med Pertti Kurikan Nimipäivät var att de inte bara var gulliga och duktiga, de var som punkare är mest. Lyssna här!
Det tänker vi också vara, som folk är mest.
Vi har alla något att berätta och det handlar om att hitta rätt uttryck!
